Saknad...

Tidigare idag skrev jag om att jag hade skickat ett sms till Jakob och frågat om vi kunde ses snart....

Fick för en liten stund svaret att han inte har lust just nu....

Sedan i december har jag bara träffat honom tre gånger, inte räknat de två gånger jag stött på honom i stan under en minut vardera.
Inte så att jag inte var glad för de minuterna men jag vill träffa honom mer än så.

Jag tror inte det är många som kan förstå hur detta känns inombords. Jag har ett barn som jag bar på i nio månader, födde och har tagit hand om i tretton och ett halvt år. Helt plötsligt blir jag bara kastad åt sidan och får inte ens träffa honom. Vad gick fel????
Jag kan inte förstå hur jag än försöker.

Visst förstår jag att det är jobbigt för honom som tonåring och att fara fram och tillbaka mellan sina föräldrar, jag förstår det.
Men att jag helt plötsligt inte får vara en del av hans liv, det förstår jag inte.

Det gör så ont i mig att det känns som jag ska explodera!!
Jag tänker på honom och saknar honom hela tiden, dygnet runt.
Det är en enorm förlust för inte bara mig utan även för hans lillebror som inte förstår varför Jakob inte vill komma hit mer.
Till honom vet jag inte ens vad jag ska säga, hur ska jag förklara något för en sjuåring som jag inte själv kan förstå??

Jag önskar, mer än något annat att det kunde vara som förut, att jag hade honom hos mig och att vi hade en relation till varandra.
Saknaden är så stor att jag inte kan förklara.........

Jag älskar mina barn över allt på denna jord, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra!!!